En ny regering som SD gjort möjlig

■ SD, L, M och KD säger sig vara ”överens om att ta ansvar för Sverige i ett gemensamt samarbete under mandatperioden 2022–2026.”

■ Man skriver att samarbetet ”ska lägga grunden för en långsiktigt hållbar samverkan, med syftet att genomföra reformer som löser de stora samhällsproblem Sverige har.”

■ I avtalet skriver partierna att ”alla frågor som samarbetet avser genomförs i gemensamma samarbetsprojekt” och att SD har ”fullt och lika inflytande över frågor i samarbetsprojekten på samma sätt som partierna i regeringen”.

■ I avtalet står det att partierna som ingår inte ensidigt ska samverka med andra partier i riksdagen ”i de frågor som direktiven till samarbetsprojekten omfattar”.

■ Samarbetsprojekten är fram till budgetpropositionen 2024 tillväxt och hushållsekonomi, kriminalitet, migration och integration, klimat och energi, hälso- och sjukvård, skola samt ”andra samarbetsfrågor”.

■ Efter budgetpropositionen kommer man besluta om nya projekt. Antingen samma eller nya. 

■ Ansvarig för respektive samarbetsprojekt är statsråd och statssekreterare fö de olika sakområdena.

Kommentar:

Det så kallade Tidöavtalet som ska reglera Kristerssonregeringens politik visade sig bli allt vad SD hade kunnat hoppats på. Avtalet innehåller en mängd systemförändrande åtgärder på bland annat det kriminal- och migrationspolitiska området.

Denna treparti regering hade inte varit möjlig om inte Sverigedemokraterna givit dem sitt stöd för att bilda regering. SD har också fått mycket viktiga poster i regeringskansliet. I avtalet skriver partierna att ”alla frågor som samarbetet avser genomförs i gemensamma samarbetsprojekt” och att SD har ”fullt och lika inflytande över frågor i samarbetsprojekten på samma sätt som partierna i regeringen”.

Vi är nog många som är förvånade över hur SD på så kort tid har accepterats av övriga politiska partierna, som vi tidigare påtalat, har det pågått en ideologisk orientering till SD under en tid. Redan när moderaterna och Reinfeldt förlorade regeringsmakten 2014, så började en ideologisk kursändring med allt större acceptans till Sverigedemokraternas sakfrågor.

Skillnaden blev markant, i jämförelse med Reinfeldts inkluderande samhällssyn till en alltmer begränsad migrationspolitik och till en generellt hårdare samhällssyn där man framförallt är inkluderande till Sverigedemokraterna. Nya partiledare och en ny grundval... Efter valet 2018, så kom även flera partier att orientera sig i denna riktning, tydligast var KD, men efter Björklund kom även liberalerna att orientera sig i den riktningen. Även socialdemokraterna har också begränsad invandring som en huvudfråga. 

Den nya trepartiregeringen fick procentuellt, Moderaterna 19,10, KD 5,34 och sist Liberalerna med 4,61. Tillsammans har den nya regeringen faktiskt mindre procent än socialdemokraterna tillsammans. Nya regeringen har tillsammans 29,05% och socialdemokraterna 30,33%. Så utan SD så hade inte denna nya regering kunnat ta form, inte undra på att Kristersson belönar dem nu. Man kan med fog påstå att blockpolitik verkligen är moderaternas bästa vän!

Men låt oss påminnas om vad SD är och vilka värderingar dom har och vad hela den nya regeringen med andra ord är accepterade till.

SD är i första hand ett invandringsfientligt och muslimfientligt parti. SD kan sägas ha en blandning av flera ideologier: en officiell, som representeras av partiledningen; en inofficiell, som då och då läcker ut från partiets slutna rum; och en ”vildvuxen” ideologi som frodas bland aktivister, gräsrötter och sympatisörer. Denna motsägelsefulla linje är ett resultat av de krafter som från olika håll trycker mot partiet: behovet av normalisering, de egna övertygelserna, och radikalismen i den miljö som utgör basen, som partiledningen typiskt sett tolererar eller till och med uppmuntrar, och endast undantagsvis markerar mot.

SD kallar sig sedan 2011 för ”ett socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn”. En mer korrekt beskrivning av deras officiella ideologi ur ett internationellt perspektiv är nationalkonservatism. Men inofficiellt, inom partiet och bland företrädare tycks det också finnas drag av mer extrem radikalkonservatism och etnonationalism.

Samtidigt uppvisar den ideologiska floran bland SD:s gräsrötter hela spektrumet från invandringsfientlig socialdemokrati till nazism. 

Konsekvent genom sin historia har SD velat stoppa, eller annars förhindra, invandring till Sverige. Detta är partiets enskilt viktigaste fråga. SD är också ett muslimfientligt parti som odlar en starkt islamofobisk kultur både inom och utanför partiets väggar. Motstånd mot islam har för SD ett egenvärde.

De traditionella högerpolitiska frågorna om lag och ordning, samt försvarspolitik, är områden där SD konsekvent försöker profilera sig genom en hård linje. På 2010-talet började SD att profilera sig som motståndare till tiggeri, med en politik och retorik färgad av antiziganism.

Även kulturpolitik är viktigt för SD, som menar att kulturen måste bli mer nationalistisk för att kunna främja social ”sammanhållning”. Politiken är en del av partiets assimileringstanke. 

Slutsatsen blir att rasismen normaliserats i svensk politik.

// Z S